Night Tales

Public screenings.

January/February 2022.

Read article on VERK

Thank you: Stockholms Stad /2021-2022


Night Tales is a series of screenings for passers-by.

During January and February 2022, every Tuesdays, Wednesday and Thursdays  between 17.00 and 00.00, a film will be running on loop on the front window of bibliotek-a.

During the same days the film will be available through a link.

Bring your own headphones for a better experience.

Night Tales är en serie filmvisningar för förbipasserande. Under januari och februari 2022, varje tisdag, onsdag och torsdag mellan kl. 17.00 och 00.00, kommer en film att visas i loop på bibliotek-a:s fönster.

Under samma dagar kommer filmen att vara tillgänglig via en länk.

Ta med egna hörlurar för en bättre upplevelse.



February 22nd    -24th


Danae Valenza (b.1985, Australia) is an artist from Melbourne, based in Stockholm. Her practice unites musicality and image, often departing from linguistic, social or cultural references embedded in sites and materials.

Mothers is a collection of short 3D animated video sequences in which the artist has commissioned gig economy workers to create a 3D portrait of their mothers. These fleeting yet intimate memorials share an insight into the relationship of unpaid labour within the context of the insecure, transactional working conditions of the global gig economy. The ghostly, somewhat anachronistic animations allow a constructed, often idealized glimpse into the personal lives and identities of the workers and their mothers.

Featuring Zune3d, animatorgfx, mack_wike, legend_musician and queensarat.


Danae Valenza (f. 1985, Australien) är en konstnär från Melbourne, baserad i Stockholm. Hennes arbete förenar musikalitet och bild och utgår ofta från språkliga, sociala eller kulturella referenser som är inbäddade i platser och material.

Mothers är en samling korta 3D-animerade videosekvenser där konstnären har bett en grupp arbetare inom gigekonomin att skapa ett 3D-porträtt av sina mödrar. Dessa flyktiga men intima minnesmärken ger en insyn till detta globala fenomen av osäkra, transaktionella och ofta obetalda arbetsförhållandena. De spöklika, något anakronistiska animationerna ger en konstruerad, ofta idealiserad inblick i arbetarnas och deras mödrars personliga liv och identitet.

Med Zune3d, animatorgfx, mack_wike, legend_musician and queensarat.



February 15th-17th


Lisa Grip (b. 1988, Sweden) works with photography and moving images exploring a variety of analogue processes. With her camera, she examines different types of tacit agreements that exist in interpersonal relationships and how they can involve a dialectic of power exchange and control. She highlights the dynamics between attraction and repulsion as well as the capacity we have of being close, and violent at the same time.

In the video work Älskarna (Lovers), she has used the silent medium of super 8 to stage and capture her former lover and her current partner wrestling on a beach.


Lisa Grip (f. 1988, Sverige) arbetar med fotografi och rörlig bild och utforskar i sin konst en mängd olika analoga processer. Med sin kamera undersöker hon olika typer av tysta överenskommelser som finns i mellanmänskliga relationer och hur de kan innebära en dialektik där maktutbyte och kontroll ingår. Hon belyser dynamiken mellan attraktion och repulsion, den kapacitet vi har av att vara nära, och våldsamma på samma gång.

I videoverket Älskarna har hon använt det tysta mediumet super 8, för att iscensätta och fånga sin före detta älskare och sin nuvarande partner brottandes på en strand.



February 8th-10th


Gabriella Hirst
(b. 1990, Australia) is an artist currently living between Berlin and London. She works primarily with moving image, performance, and with the garden as a site of critique and care. Her most recent projects consider possible relationships between plant taxonomies, landscape painting, art conservation and nuclear history.

Force Majeure is a moving image work considering the European romantic landscape tradition and the drive to capture. Over a period of six months in 2016, Hirst attempted again and again to film herself painting a seascape whilst in the midst of terrible weather, questioning the buffer zone required between an event and its representation, and the hubris of the romantic painting tradition which attempts to capture vast phenomena within a small rectangular frame. The attempts took place on the Island of Rügen, in northern Germany, where Caspar David Friedrich would visit to paint in the early 1800s. The resulting film shows two of these attempts.

Ph. © Gabriella Hirst


Gabriella Hirst (f. 1990, Australien) är en konstnär som för närvarande bor mellan Berlin och London. Hon arbetar främst med rörlig bild, performance och med trädgården som en plats för kritik och omsorg. Hennes senaste projekt behandlar möjliga relationer mellan växttaxonomi, landskapsmåleri, konstrestaurering och kärnkraftshistoria.

Force Majeure är ett videoverk som ifrågasätter den europeiska romantiska landskapstraditionen. Under sex månader 2016 försökte Hirst vid upprepande tillfälle filma sig själv när hon målade ett havslandskap mitt i ett oväder. Hon ifrågasätter buffertzonen mellan en händelse och dess representation, och stoltheten hos den romantiska målartraditionen som försöker fånga stora fenomen inom en liten rektangulär ram. Försöken ägde rum på ön Rügen i norra Tyskland, där Caspar David Friedrich målade i början av 1800-talet. I videon visas två av dessa försök.

Bild © Gabriella Hirst



February 1st-3rd


Spit is a collective, including Natasja Loutchko, Marta Orlando and Clémentine Roy, founded in 2020. Working with video, performance and writing, they aim to challenge the vision of both the singularity and plurality, queering their collective frame towards expressing new forms of behavior. They subsequently combined their singular artistic practices into a project that shares common interests in themes such as building up collective situations and exploring the boundaries in-between.

Spit explores the balance between play and consent. The video by the Berlin and Sweden-based collaboration presents the ejecting of saliva from one’s mouth as an act of violence or humiliation. One can spit to show disrespect or disgust, but it can also be exchanged between lovers as a gesture of bonding and intimacy.
The action in Spit takes place visually suspended between earth and water. The scenery of the video is Gruenewald forest, the zone where mostly gay men explore the sexual act of cruising. The subjects claim and stretch the area with a wider meaning, their ambiguous ‘soft spitting’ between two strangers becomes a flirting game, longing for each other's bodies through their bodily fluid.


Spit är ett kollektiv som består av Natasja Loutchko, Marta Orlando och Clémentine Roy. De började samarbeta 2020. De kombinerar sina konstnärliga praktiker till ett projekt som delar gemensamma intressen i teman som att bygga upp kollektiva situationer och utforska gränserna däremellan inom en queer kontext. Genom att arbeta med video, performance och text syftar de till att utmana singulariteten och pluralitet i den konstnärliga processen.

Spit är ett videoverk från det Berlin- och Sverige baserade kollektivet där balansen mellan lek och samtycke utforskas. Man kan spotta för att visa respektlöshet eller avsky, men det kan också vara en intim handling mellan två älskare. Gesten i Spit äger rum mellan jord och vatten. Landskapet i videon är Gruenewald-skogen, en zon där mestadels homosexuella män utforskar den sexuella akten av cruising. Ett tvetydigt "mjukt spottande" mellan två främlingar blir en flörtande lek, där de längtar efter varandras kroppar genom deras kroppsvätskor.



January 25th-27th

Sebastian Moske
(b. 1984, Germany) is a visual artist based in Berlin. In his practice he works with the Western literary canon as an archive of psychologies. Text collages of cut-up lines become the base for performative walks and readings. Places in the city are used as stages for these narrative investigations.

I myth you

with Mary-Anne Buyondo, Hans Carlsson, Saga Gärde & Yasmine El-Baramawy (music).

Big thanks to IASPIS, Malmö Konsthall & Inter Arts Center

lines from
Hjalmar Söderberg’s  »Doctor Glas« (1905),
Karin Boye’s »Kallocain« (1940)  &
Henning Mankell’s  »Faceless Killers« (1991)

filmed at Folkets Park & Malmö Konsthall

Folkets Park (the people’s park) was owned and organised
by the »Socialdemokraterna« (the Social Democrats) for 100 years. (1891-1991)
Quickly after the park’s foundation in 1891
it became a successful gathering-place for workers.
A place for strikes, demonstrations and collective leisure time.

The »Moriska paviljongen« (Moorish Pavilion) was opened in 1902;
part of the ongoing »Orientalism« of the 18th & 19th century.
A place for parties, concerts, lectures, speeches & theatre.

From the late 1920s onwards more and more attractions
were built and the leisure aspect overshadowed the political.
The Folkets Park’s most successful years
as an »outdoor leisure time activity« were between the 1930s and 50s.

In 1991 the municipality of Malmö repurchased the park from the political party.


In the night three performer are reading lines from the Swedish literary canon
of the 20th century, concerning the concept of crime.


Malmö, 2021.



Sebastian Moske (f.1984, Tyskland) är en bildkonstnär bosatt i Berlin. I sin praktik arbetar han med den västerländska litterära kanon av känslor och möjliga psykologiska mallar. Textcollage av uppklippta rader blir basen för performativa promenader och läsningar. Platser i staden används som scener för dessa narrativa undersökningar.

I myth you

med Mary-Anne Buyondo, Hans Carlsson, Saga Gärde & Yasmine El-Baramawy (musik).
Stort tack till IASPIS, Malmö Konsthall & Inter Arts Center.

rader från
Hjalmar Söderbergs "Doktor Glas" (1905),
Karin Boyes "Kallocain" (1940) &
Henning Mankells "Ansiktslösa mördare" (1991)

Filmad på Folkets Park & Malmö Konsthall.

Folkets Park ägdes och organiserades
av Socialdemokraterna i 100 år. (1891-1991)
Kort efter parkens grundande 1891
blev den en framgångsrik samlingsplats för arbetare.
En plats för strejker, demonstrationer och gemensam fritid.

Den "Moriska paviljongen" invigdes 1902;
En del av 1700- och 1800-talets pågående "orientalism".
En plats för fester, konserter, föreläsningar, tal och teater.

Från och med slutet av 1920-talet och framåt kom fler och fler attraktioner
och fritidsaspekten överskuggade den politiska.
Folkets Parks mest framgångsrika år
som "fritidsaktivitet utomhus" var mellan 1930- och 50-talen.

År 1991 återköpte Malmö kommun parken från det politiska partiet.


I natten läser tre artister rader ur den svenska litterära kanon
från 1900-talets, som handlar om brottsbegreppet.


Malmö, 2021.




January 18th-20th

Alexandra Larsson Jacobson
(b. 1982, Sweden) is a visual artist based in Stockholm and co-founder of bibliotek-a. She has a background in dance which deeply influences her artistic practice. Within her work, encounters happen in empty spaces inhabited by human bodies, sculptures and materials in motion.

In Harder, Softer, Slower, Stronger (video loop, 8’39’’), the room itself becomes a character in the film, through which she explores the boundaries between play, violence and symbiosis.


Alexandra Larsson Jacobson (f. 1982, Sverige) är bildkonstnär bosatt i Stockholm och medgrundare av bibliotek-a. Hon har en bakgrund inom dans som djupt påverkar hennes konstnärliga praktik. I hennes arbete sker möten i tomma rum som bebos av mänskliga kroppar, skulpturer och material i rörelse.

I Harder, Softer, Slower, Stronger (video loop, 8'39'') är det filmiskt iscensatta rummet en av karaktärerna där lek, våld, symbios utforskas.